Denna uppsats är en jämförelse mellan den fiktiva dokumentären ?This is Spinal Tap? och tre andra dokumentärer, där jag använder mig av narratologisk analys för att besvara mina frågor kring berättarstruktur. Uppsatsen har delats upp med en narratologisk teoridel samt terminologi som förklarar och redogör för hur berättarstruktur fungerar samt en förklarning kring de olika diegetiska nivåerna. Detta leder till en ingående analysdel där jag förklarar hur ?This is Spinal Tap? samt de andra tre dokumentärerna är uppbyggda med hjälp av berättarstrukturella diagram som skildrar hur de olika diegetiska nivåerna smälter samman.

Detta arbete behandlar ämnet icke-diegetiska affect-ljud och dess användning inom skräckgenren. Arbetet undersöker effekterna av att undvika icke-diegetiska affect-ljud och mäter om samma grad av rädsla kan uppnås utan dem. Bakgrunden tar upp ämnet emotioner, med fokus på rädsla, samt en sammanfattning på ljudets karaktär, IEZA-modellen, begreppet immersion och ljudläggning inom skräckgenren. För att mäta den upplevda rädslan har två filmsekvenser skapats, med olika ljudläggningar. Den första sekvensen har ljudlagts med rikligt antal affect-ljud, medan den andra använder ljud från omgivningen för att skapa spänning.

En undersökning rörande narrativ förmedlade genom användandet av icke-diegetiska ljud som inte är talad skrift, språk eller musik. .